Hur tror ni att det känns att ryckas ifrån sin familj och helt plötsligt stå i hallen hos främmande människor alldeles själv? Från att haft någon åtminstone en människa vid sin sida till att känna sig alldeles naken? Så kände jag trots att min tvillingsyster va med och att familjen inte va helt okänd. (Jag tänker inte gå in på något alls om den familjen, mer än att det va bra där och jag träffar dom än idag. ) Jag va nog en ganska snäll tonåring trots att jag ibland blev så arg så jag brydde mig faktiskt inte om något. Först undrade jag om någon ens skulle bry sig om något hände. Jag undrade vem jag skulle vända mig till när vi blev osams. Någonstans tyckte jag att jag va en hopplös människa.

Ibland visar det sig att de främmande människorna faktiskt bryr sig. Man är inte så ensam som man kanske trodde. Det visar sig ibland att man faktiskt kan få lyckan att få en ny/till/större familj. För det är faktiskt vad det är LYCKA! <3

Vill också tillägga att familjen jag/vi bodde hos betyder så oerhört mycket! Så himla underbara! <3

Någon gång i livet gör vi alla misstag. Vad vore livet om man aldrig kunde glömma och förlåta? <3